Den 11 juni var det 1 år sedan ERT stängdes och vi i NFG visade solidaritet genom att samlas utanför TV-huset i Stockholm. Vi uppmanade SVT och SR att visa sitt stöd för europeisk public service. Tyvärr var hela SVT på personalfest och kunde inte ta emot budskapet. Tal hölls av Elisavet Tziampazis Johansson, Olle Kejonen från Sameradions klubb av Svenska Journalistförbundet som berättade hur viktig public service är för samisk kultur, Peter Curman som läste en dikt av Cavafys och Memi Melissaratou-Matsson.
Här följer Memis tal i sin helhet.
Det fria belägrade ERT – en krönika och en hyllning
ERT – Ελληνική Ραδιοφωνία Τηλεόραση, den grekiska radion och televisionen. Den stängdes med ministerdekret precis på dagen för ett år sedan. Stängningen som skulle trädda i kraft efter slutet på dagens program innebar att 2656 medarbetare av alla kategorier skulle omedelbart förlora arbetet, att alla ERTs tv- och radiostationer i landet skulle avvecklas, små samhällen i övärlden och vid gränsområdena dit inga privatkanaler sänder skulle bli utan grekiska program. Webbkanalen skulle försvinna, liksom programmen för grekerna utanför Grekland. Beslutet slog också mot de tre viktiga orkestrarna som hörde till ERT (Radiosymfonikerna, orkestern för jazz och lättare musik samt ungdomsorkestern) – också de skulle sluta existera. Det slog inte minst mot det stora och ovärderliga arkivet.
Beslutet om stängningen kungjordes den 11 juni 2013 mitt under eftermiddagens nyhetssändning. Klockan 18. Kungörandet, framfört live och personligen av ministern Simos Kedikoglou, själv med journalistbakgrund, hördes som ett skott. Med detta skott inleddes ett långt moment som vi inte har annat ord att beskriva med än historiskt. Ett moment som än i dag fortsätter expandera. Mitt i förvirringen, tårarna, diskussionerna och telefonsamtal i ERTs korridorer och parallellt med sändningen som nu tog en annorlunda kurs, formades beslutet att inte lämna arbetsplatsen ERT, att fortsätta sända och informera. Samtidigt hade folk i massvis börjat strömma till ERTs huvudbyggnad i Agia Paraskevi, en stor spontan demonstration som stängde av den stora Mesogeiongatan, som välvde in i ERTs stora trädgård och upp för trapporna. Slagord skanderades som knöt kravet att inte stänga ERT till den gamla demokratirörelsen och till protesterna mot militärjuntan och det kändes tydligt att alla, såväl inom nyhetsstudion som ute i demonstrationen, associerade med Polytechnio –Tekniska Högskolans revolt för fyrtio år sedan. Och när den stora flygeln drogs ut på avsatsen ovanför den stora entrén, och den underbare musikern Theo Lazarou började sjunga Ti Romiosyni min tin klais (Jannis Ritsos dikt tonsatt av Mikis Theodorakis) och alla i demonstrationen sjöng med, då föll det historiska momentets alla komponenter på plats och sammanfattades och sammanflätades i en mäktig symbolik. Det som en gång – upprepade gånger – hade hänt, det som skulle hända, vad det hela innebar. Gamla kamper som nya kamper. Det grekiska kollektivets, Romiosynins, styrka att resa sig igen när man är besegrad och att vinna över mörkret.
Man visste vad man ville försvara genom att försvara ERT. Och man visste hur man skulle försvara det… Och med vilka medel… Genom att hylla och försvara kulturen, det historiska minnet, det gemensamma, värdigheten, ärligheten, rätten till arbetet, sanningen.
Denna kväll, den 11 juni 2013, stängdes inte ERT efter dagens slut, som ministern hade kungjort skulle ske. Det stängdes mitt i sändningen, som om man drog ut en propp. Och det var precis detta som hände när man med polis- och militäroperationer stängde av de centrala sändarna. Det långa nyhetsprogrammet som hade tagit en annorlunda kurs och som med diskussioner, med politiska uttalanden och ställningstagande, med solidaritetsmeddelanden och med bilder från demonstrationen visade för hela världen hur situationen utvecklades, avbröts plötsligt, före dagens slut – en mening blev hängande i luften. Klockan var 23:15. En svart ruta. Mörkret var där – symboliskt och i realiteten.
Mörkret var där. Men ett stort antal journalister och tekniker, och även musiker, beslutade att inte lämna byggnaden i Agia Paraskevi. Och folket utanför vägrade överge ERT. Fackliga organisationer och kulturpersonligheter tog ställning för ERT, och så gjorde hela den demokratiska oppositionen.
Det svarta till trots, fortsatte ERTs liv. Nu som ERTopen. Det fria belägrade ERT. Motståndets ERT, journalisternas ERT, självstyrets och solidaritetens ERT, ett ERT i folkets tjänst, en riktig public service. Den första spontana ”konserten” som utbröt under stängningens kväll blev bara en inledning till en konsertkavalkad. Kända artister anslöt sig omedelbart till kampen för att försvara ERT och deras fria öppna konserter och föreställningar utanför huvudbyggnaden och i lokala ERT-stationer runt om i landet avlöste varandra. ERTs orkestrar spelade nästan oavbrutet, inne i studion och ute i det fria. Det som började därute, i den stora trädgården, skulle fortsätta som en explosiv kulturfest sommaren ut. Konserter, klassisk och modern klassisk musik, traditionell folkmusik och jazz, musik av alla genrer. Med ERTs orkestrar, med musiker från Atensymfonikerna, mindre orkestrar, etablerade och unga musikgrupper, folkdansgrupper, professionella och amatörer. Film visades, gamla klassiker och moderna produktioner, dokumentärer från arkivet och helt nyproducerade dokumentärer. Samtidigt pågick det journalistiska arbetet för fullt, seriöst, med bestämdhet och en stor känsla av ansvar. Program gjordes och sändes kontinuerligt, inget avbrott. Den politiska utvecklingen, samhället, de internationella nyheterna men även sportevenemang täcktes av de f.d. statligt anställda och sedermera arbetslösa journalisterna på det fria ERT på ett föredömligt sätt. Och folket tog del av det kontinuerligt. Genom webben. Genom solidariska tidningars och andra organisationers hemsidor som länkade till ERTopen.
Under hela sommaren 2013 fungerade ERTs trädgård och själva byggnaden som ett forum för kultur, för samhället, för den politiska diskussionen. Och för solidariteten. Representationer för andra statliga företag, som en efter en började stängas efter ERTs stängning, fick en röst där, liksom solidaritetsorganisationer för samhällets mest utsatta. Årsdagen av militärjuntans fall firades också där, med paneldiskussioner och deltagande av personligheter som varit med i kampen mot juntan och i juntans fängelser.
Det blev en mötespunkt – ”vi ses ikväll hos ERT; god natt, vi ses här imorgon”. Och det blev en mittpunkt för motståndet mot allt som höll på att raseras och avvecklas.
Vi som under sommaren flockades där, de varma mjuka nätterna, kan vittna om ERTs f.d. anställdas, aldrig formellt avskedade, enorma och heroiska arbetet. Vilken produktivitet, vilken moral som rådde. Och vilken glädje. Vilken uppfinningsrikedom och professionalitet för att kringgå stängningen av satelliten – från avancerade tekniska lösningar till partisanmetoder med skåpbil som kördes runt med mobilantenner i Aten och i förorterna. Vilka gedigna insatser på alla områden. Alla som stannade och arbetade, vecka efter vecka, månad efter månad, som kämpade mot alla slags svårigheter, är värda en hyllning och en stor respekt. Telis Metaxas och Nikos Michalitsis, Makhi Nikolara och Aglaia Kyritsi, Depy Vrettou och Evgenia Katoufa, Marilena Katsimi och Nikos Angelidis, Nikos Tsimpidas och Nikos Korovilas, Kostas Chalvatzakis, och många, många, många, många andra. Hundratals andra.
Trots att några journalister, tekniker och administratörer under augusti hade valt att söka och gå över till regeringens interim-kanal DT och trots att EBU efter påtryckningar den 21 augusti drog in sitt tekniska stöd till ERT, fortsatte sändningarna från huvudbyggnaden i förorten Agia Paraskevi. Nu med ännu större bestämdhet och ännu större uppoffringar.
För regeringen hade situationen blivit ohållbar. Inte bara hade regeringskoalitionen spruckit när Demokratiska Vänstern drog sig ut ur den i protest mot stängningen. Hela den demokratiska oppositionen hade förklarat att den inte erkänner interim-kanalen DT som legitim och skulle aldrig sätta sin fot i eller låta sig intervjuas där (den har hållit sitt löfte, och detsamma gjorde, fram till en viss punkt, även Demokratiska Vänstern). Med en marginell majoritet i parlamentet, med nya åtgärder som väntade på att röstas igenom och med årsdagen av revolten i Polytechnio den 17 november som närmade sig, beslutade regeringen att visa vem som bestämmer.
Den 7 november 2013, lite efter kl. 4 på morgonen gick kravallpolisen in i ERTs byggnad, avbröt Nikos Tsimpidas radiosändning och evakuerade alla som var där. De fördes till polishögkvarteret för att släppas kl. 8. Ett handfängsel sattes runt grinden. Skämt eller allvar? Det förblev oklart.
Det fria ERT flyttade nu ut, utanför den stängda grinden, och sändningarna fortsatte med ThePressProjects tekniska stöd, i solidariska medborgares och polisens närvaro. Sista nyhetssändningen gjordes från trottoaren på Mesogeiongatan med en Aglaia Kyritsi i dunjacka i det kalla novembermörkret; runt henne folket och journalister som applåderar, bakom henne en rad upprustade kravallpoliser.
Och verkligen, Aglaia och ni alla, ni förlorade en byggnad men ni förlorade inte ert mål!
Efter den sista sändningen från Aten tog journalisterna stafetten och började göra program i lokala ERTstationer runt om i landet och från ERTs lokaler i Thessaloniki. Trots stängningen, trots polemiken från regeringen och från de privata intressena, fortsätter det fria ERT att leva, ett år efter dekretet. Alla radio och tv-program hörs och syns live via ERTopens hemsida, också på analog tv och via de korta radiovågorna. Program görs nu även på ERTopens nya lokaler i Aten, precis mitt emot den gamla huvudbyggnaden på Mesogeiongatan.
Under ett helt år har ERTs okuvade journalister och tekniker kämpat en kamp som är en värdig fortsättning på det grekiska motståndets tradition. Och det är det som hyllas i kväll med demonstrationen i Aten och i andra städer, i Grekland och utomlands.
Men – Varför stängdes ERT?
ERT stängdes inte för att spara pengar eller för att bekämpa korruptionen och den politiska klientelismen i media. Snarare tvärtom. Som turerna och skandalerna kring interim-kanalen DT bevisar – och nu även själva NERIT, nystartat och redan sönderfallande.
ERTs stängning har visserligen att göra med utdelandet och försäljningen av de digitala frekvenserna: det gynnade på alla sätt och vis de stora privatkanalerna och den digitala monopolleverantören Digea – de privata bolagens kartell. Stängningen har också att göra med den roll som ERT spelade under krisens första stadier, när, med riktiga diskussioner, breda debatter och analyser från alla håll och synpunkter, och levande reportage, ERT hjälpte folket att få lite insyn i vad krisen betydde, att följa den snabba politiska utvecklingen och att dra egna slutsatser. En informerad opinion kan vara farlig i svåra tider (som det visade sig under valen i maj och juni 2012) och inte alls önskvärd av dagens herrar.
Men samtidigt med allt detta är ERTs stängning en del i ett större sammanhang. ERT har varit en symbol för det gemensamma, för den kollektiva moderna historien, för kulturell produktion. När ett folk, ett land, en nation befinner sig under attack – även när detta numera sägs göras i reformeringens, moderniseringens, europaiseringens eller globaliseringens syfte – då är det viktigt att attackera, att försvaga och rasera allt det som har potentialen att förena, de institutioner som folket kan samlas runt, kan representeras av, kan finna sin egen bild, sin kultur och sin historia i. Allt som kan vara värt att kollektivt försvara – nationella parlament, nationella konstitutioner, demokratiska och kulturella institutioner och symboler. I synnerhet nu när det totala kriget förs. Det privata mot det offentliga.
Därför är det öppna fria ERTs kamp viktig – som ett lärorikt studiefall, men framför allt som ett exempel på motstånd, värt att hedra, värt att följa.
Memi Melissaratou-Mattsson
Fotograf: Kajsa Ekis Ekman
