Tsipras svar i Europaparlamentet

Vid Europaparlamentets plenarsession den 8 juli 2015 höll premiärminister Tsipras ett öppningsanförande. Efter polemiska och högljudda angrepp från flera parlamentsledamöter som visats i svensk media (bl.a. parlamentsledamöterna Weber och Verhofstadt men också Hökmark) gav Tsipras följande svar. För översättning svarar Memi Melissaratou-Mattsson från NFG.

Detta möte borde ha hållits för länge sedan. Den debatt vi har i dag handlar nämligen inte bara om Greklands framtid. Det gäller framtiden för Eurozonen. Och det är en diskussion som vi inte bör hålla bakom stängda dörrar. Men det är inte vårt ansvar att det har blivit så.

Under fem månader har förhandlingarna pågått bakom stängda dörrar. Men hur det ska gå framåt – och hur det ska sluta – är i högsta grad politiska frågor. Det visar den givande diskussion som vi har haft i dag, den debatt som vi har fört mellan medlemsstater i Eurozonen – utan konfrontation men med ett politiskt och ideologiskt djup. Och jag respekterar uppriktigt alla åsikter vi har hört, också från dem som har varit högst polemiska i sin retorik.

Jag vill säga att jag instämmer i uppfattningen att Europaparlamentet borde spela en mer aktiv roll. Parlamentet kunde ha gett ett uppdrag till de tre institutionerna, trojkan, i vart fall säkert till kommissionen och Europeiska Centralbanken som ansvarar för finansieringen. I själva verket har trojkans beslut drivits fram av IMF, i stället för den europeiska demokratins högsta institution Europaparlamentet.

Jag vill uppriktigt säga: Om diskussionen och förhandlingarna i denna europeiska sak hade förts bara mellan den grekiska sidan och kommissionen, då skulle en lösning och en överenskommelse ha uppnåtts för länge sedan.

På gott och ont, så har vi förhandlat … var snäll och lyssna på argumenten först innan ni begär ordet och angriper dem, «πάταξον μεν, άκουσον δε» [pátaxon mén, ákouson dé: slå mig gärna men lyssna först]*… vi har varit tvungna att förhandla, den grekiska regeringen å ena sidan med de tre institutionerna å andra sidan – tre olika institutioner som ofta har haft skilda och motstridiga positioner och förslag. Det är hur verkligheten har varit.

Jag vill rakt på sak besvara en del av det som har kommit upp i vår diskussion. Till att börja med verkar det ifrågasättas om den grekiska sidan har lämnat trovärdiga förslag, något som ni kan bedöma själva. Den grekiska sidan har gett förslag – vi lämnade in ett dokument på 47 sidor – som inte innehöll våra egna ståndpunkter utan det som var resultatet av den svåra och krävande förhandlingsprocessen. Men tyvärr vill man framställa det som om den grekiska sidan inte har kommit med några förslag.

Förra måndagen la vi fram ett nytt dokument med trovärdiga förslag, som accepterades som en utgångspunkt för diskussionen av alla de tre institutionerna. Förra måndagen. I dessa förslag åtar vi oss att uppnå de överskottsmål för budgeten som krävs i Eurozonen, eftersom vi erkänner och respekterar att Eurozonen har vissa regler. Men vi vill behålla rätten att bestämma – som en suverän regering – hur vi ska fördela skattebördorna för att uppnå de finansiella mål som krävs.

Jag är övertygad om att varje regering har den suveräna rätten att välja att höja skatterna på vinstgivande företag i stället för att avskaffa bidraget till de lägsta pensionerna, s.k. EKAS, för att på så sätt uppnå budgetkraven.

Om en suverän regering inte får välja andra åtgärder för att uppnå de ställda kraven, så är man inne på en extrem och odemokratisk väg, där de länder som är under ett åtgärdsprogram inte ska hålla några val och där regeringar i stället ska utses, där teknokrater ska utses som tar hand om alla beslut.

Jag vill säga till parlamentet att det är helt rätt, det finns brister i Grekland som måste åtgärdas, som möjligheten till tidig pension. Och vi har därför tagit initiativet, utan att någon har sagt till oss att göra det, att upphäva den möjligheten nu när landet befinner sig i en så svår ekonomisk situation.

Det är nödvändigt med reformer. Och vårt åtagande att nå de finansiella målen – så att vi kan ha överskott och inte underskott – är självklart. Men vi behåller rätten att bestämma hur vi ska fördela bördorna, något som jag vet att vi kommer att lyckas med – och jag är säker på att de flesta av er håller med mig om den saken.

Ärade medlemmar av Europaparlamentet, följande fråga togs upp under dagens diskussion: ”Finns det en hemlig plan för Grekland att lämna Eurozonen?”

Låt mig först konstatera att under förra veckan gjorde en stor majoritet av europeiska politiker och tjänstemän olika uttalanden om att en nej-röst automatiskt skulle innebära att Grekland lämnade euron. Det grekiska folket var alltså medvetet om detta när man röstade, när folket gick till valurnorna. Och trots detta gav folket ett besked som överraskade några. Så mitt ärliga svar är detta. Om jag ville att Grekland skulle lämna euron, skulle jag inte ha sagt vad jag framhöll omedelbart efter det att vallokalerna hade stängt. Jag tolkar resultatet av folkomröstningen inte som ett mandat för att bryta med Europa utan som ett mandat för att stärka oss i förhandlingarna för att ett nå en bättre lösning. En mer trovärdig överenskommelse. En finansiellt hållbar och socialt rättvis överenskommelse. Det är det som är målet. Jag har ingen hemlig agenda. Jag har lagt mina kort på bordet.

Slutligen vill jag ta upp några av kommentarerna, särskilt från dem som var mest retoriska och polemiska, om vår ”oförmåga att besvara våra europeiska partners solidaritet”. Visst – att låna ut pengar är en form av solidaritet. Det är ingen tvekan om det. Men vi vill ha ett hållbart program, just av den anledningen att vi vill betala tillbaka vad vi lånar. Och när vi ber om en skuldnedskrivning, så gör vi det just för att vi vill gottgöra dessa lån och inte konstant begära nya lån för att betala tillbaka på gamla lån.

Och jag vill påminna er, herr Weber, att det starkaste exemplet på solidaritet i modern europeisk historia inträffade 1953 när ert land var skuldsatt och ödelagt efter två världskrig och Europa och de europeiska folken visade en solidaritet utan motstycke vid toppmötet i London. När man bestämde sig för att skriva av 60 procent av Tysklands skulder tillsammans med en tillväxtklausul. Det är den viktigaste stunden av solidaritet i modern europeisk historia.

Jag hörde att min vän Guy Verhofstadt – förra året var vi båda kandidater till ordförandeskapet för kommissionen och vi känner varandra väl och är vänner – undrade: ”Hur ska ni möta dem, med vilka reformer, ni har inte föreslagit några reformer, var har ni gjort?”

Jag vill svara detta. Under dessa fem månader har vi verkligen fått förhandla mer än vi har kunnat regera. Mot bakgrund av den finansiella kvävningen har vi fått prioritera, bekymra oss för, tänka på, hur vi ska klara av att hålla den grekiska ekonomin flytande. Men ändå har vi åstadkommit en hel del, min käre vän Guy.

Det är vi som, efter tre år, tog tag i den ökända Lagardelistan, listan som vissa ministrar i de gamla regeringarna hade gömt längst in i byrålådan.

Och det är vi som har försökt och lyckats fått ställda inför rätta många av dem som smitit från skatten. De tidigare regeringarna gjorde inget av det.

Det är vi som gjorde ett avtal med Schweiz för att få de greker som skickar pengar utomlands att betala skatt.

Det är vi som införde lagstiftning mot triangelhandel. Ingen tidigare regering hade gjort det.

Det är vi som krävde att ägarna till mediabolagen skulle betala skatt. Ingen tidigare regering har gjort det.

Det är vi som stärkte tullkontrollen, för att komma åt smugglingen.

Naturligtvis måste vi – och planerar vi – göra mycket mer. Vi har inte haft så mycket tid än. Och vi ber om ert stöd för att förändra Grekland. Det är vårt gemensamma ansvar att förändra Grekland, och vi kommer att dömas efter hur detta går.

Till sist vill jag säga att vi alla inser att vår diskussion inte bara handlar om ett land. Detta är inte något som rör endast ett land. Det handlar om framtiden för Eurozonen och Europa. Och här står två diametralt skilda uppfattningar om den europeiska integrationen rakt emot varandra. Låt oss alla ta vårt ansvar.

Och jag vill understryka detta: Trots ideologiska skillnader, trots frågor som skiljer oss inom landet, har vi vid denna kritiska tidpunkt för vår nation lyckats förena oss. Igår träffade alla de politiska partierna republikens president, de satt vid samma bord, och vi kom överens om en ram för vår inställning. Utifrån denna tänker vi i morgon ännu en gång lägga fram konkreta förslag på en hållbar och rättvis överenskommelse, reformförslag, trovärdiga reformer.

Men jag vill avsluta med följande.

Många av er har hänvisat till den antika grekiska tragedin. Jag respekterar fullt ut alla regler i EU och Eurozonen. Utan lag kan ingen gå framåt. Men eftersom ni hänvisade till den antika tragedin, vill jag framhålla att en av de viktigaste dramatikerna, Sofokles, i sitt mästerverk Antigone lärde oss en sak. Det kommer tider då det finns en högsta lag som står över även människans lagar – rättvisan.

Och jag tror att nu är det just en sådan tid.

Översättning: Memi Melissaratou-Mattsson

* de ord som, enligt Plutarchos, uttalades av den atenska flottans befälhavare, Themistokles, före sjöslaget vid Salamis 480 f.K. när han argumenterade med sin spartanske kollega Eurysthenes för att det var bättre att stå och kämpa mot perserna där till havs.