Memi Melissaratou Mattsson från Nätverket för Grekland befinner sig i Aten och har skickat en rapport om den politiska kampen i Grekland efter folkomröstning och långivarnas ultimatum.

”Tsipras kapitulation den 13 juli var förstås ett nederlag. Men beslutet att hålla en folkomröstning och resultatet, ett Nej till långivarnas ultimatum och stöd för regeringen, är någonting som kommer att stanna hos folket”, skriver Melissaratou Mattsson i denna utförliga artikel.

Den 5 juli svarade det grekiska folket Nej i en folkomröstning om långivarnas då slutgiltiga krav, den 8 juli presenterade premiärminister Tsipras folkets svar i en stormig plenarsession i Europaparlamentet, den 11 juli röstade det grekiska parlamentet fram ett kompromissförslag efter påtryckningar från etablissemanget, den 13 juli tvingades Tsipras ge efter för utpressningen i Eurogruppen med ett förödande avtal. Det finns en allmän känsla av en statskupp som utvecklas vidare. Och många i Grekland minns händelserna en annan juli, 1965, som blev tröskeln till en annan kupp. Men denna gång är det inte militären utan andra krafter som används i kuppen.

Både före och efter den 5 juli har det pågått tydliga försök att kidnappa folkomröstningens mening och vilseleda folket. Diskussionerna i medierna har hela tiden lagts upp som om folkomröstningen inte gällde folkets svar på långivarnas ultimatum inför slutet av det tidigare låneprogrammet, utan att svaret skulle avgöra om Grekland stannar eller inte i Eurozonen och ännu mer ”i Europa”.

Runt denna förvridna frågeställning hade startats via Facebook, redan en tid innan det över huvud taget var bestämt att en folkomröstning skulle hållas, en rad demonstrationer till ”stöd för regeringen” å ena sidan och om att ”vi stannar i Europa” å andra sidan. Det var ett försök att iscensätta något som skulle kunna presenteras för den internationella publiken som inbördes splittring; diskussionen kring betydelsen av folkomröstningen kopplades ihop med bilden av splittring.

När folkomröstningens resultat visade att en stor majoritet av folket – trots mediernas bombardemang och trots den utpressning med stängda banker som ECB åstadkom – sade Nej till långivarnas ultimatum, intensifierades försöken från medierna och det politiska etablissemanget – Nea Demokratia, PASOK, Potami – att förvrida svaret. Under presidenten Pavlopoulos ledning kom partiledarna, utom Gyllene Gryning och KKE, överens om ett kompromissförslag som regeringen skulle presentera för långivarna i de kommande förhandlingarna. Vid den stormiga omröstningen i parlamentet den 11 juli blev det tydligt att en del Syriza-ledamöter, bland dem några ministrar och talmannen Zoe Konstantopoulou, var skeptiska eller rakt av negativa mot det nya förslaget och ville att folkets Nej avspeglades i förhandlingarna. De etablerade Ja-partiernas inställning blev alltmer krävande och aggressiv, deras ledare fortsatte som förut att på egen hand besöka och samtala med europeiska ledare, t.ex. Juncker och Schulz, och man skrek åt Tsipras att inte komma tillbaka utan något avtal. Efter 17 timmars ”behandling” av Tsipras i Eurogruppen (waterboarding kallades det) kom sedan nyheten tidigt på morgonen den 13 juli att man nu hade kommit fram till ett ”avtal”. Det tog ett litet tag innan Tsipras själv kom ut och bekräftade detta.

När han var tillbaka hemma erkände Tsipras att det var ett ”dåligt avtal”, men han underströk också att han, när han hade bestämt sig för att lämna förhandlingarna och var på väg att gå därifrån, ställdes inför hotet om att landet omedelbart skulle sättas i okontrollerad konkurs med kollapsade banker och konfiskering av folkets besparingar. Vilket gjorde att han till slut ansåg att han måste acceptera kraven. Regeringspartnern försvarsministern Panos Kammenos har tydligt framhållit att det inte var Grexit som fick honom att acceptera denna utpressning utan hotet om ett utifrån styrt inbördeskrig.

Långivarnas nya preliminära krav – som syftar till att totalt fördärva Greklands ekonomi och alla hopp om en återhämtning och inte minst upphäva landets suveränitet – skulle röstas igenom i parlamentet i två omgångar med deadlines den 15 och den 22 juli.

Vid omröstningen i parlamentet den 15 juli röstades implementeringen av kraven igenom med 229 ja, 64 nej, 6 blanka – det var 39 Syriza-ledamöter som inte röstade för förslagen. Bland dem som röstade nej fanns ett antal ministrar och viceministrar samt talmannen.

Före omröstningen hade Syrizas centralkommitté tagit ställning med 109 av 210 för nej och för att följa folkomröstningen. Även Syrizas ungdomsförbund ställer sig emot överenskommelsen. Syrizas Vänsterplattform (representerar 35 % av partiet) tog också tydlig ställning emot.

I början verkade det finnas ett slags samförstånd inom Syriza, en balans mellan dem som insisterade på nej och ville följa folkomröstningen och dem som i stället följde premiärministerns linje med hänvisning till att det inte fanns annan utväg. Det verkade som om det kunde fortsätta på detta sätt, en väg som samtidigt avspeglar folkets vilja och långivarnas utpressning. Panayotis Lafazanis och andra som röstade nej förklarade att de motsätter sig detta nya memorandum men att de stödjer regeringen. Tsipras själv framhöll att det inte är i vare sig partiets eller hans egen kultur att kasta ut dem som har en annan åsikt.

Men det politiska och mediala etablissemanget satte omedelbart igång drevet om behovet av en regeringsombildning – med diskussioner dygnet runt i alla kanalerna, artiklar i tidningar, kommentarer, hets i de sociala medierna. Röster från Syrizas mest EU-vänliga linje började stämma in i kampanjen. Tsipras var däremot tyst. Regeringsombildningen annonserades den 17 juli, först efter det att 50 bränder hade brutit ut i Aten och på andra ställen inom loppet av ett par timmar (i skrivande stund har antalet bränder runt om i landet överstigit 150).

Nu har nej-sägarna fått lämna sina poster i regeringen, ombildningen har genomförts. Men drevet bara fortsätter. Nu måste även Syriza som parti rensas från nej-sägarna, sägs det. TV-kanaler och tidningar, kända journalister, bloggare, etablissemangens politiker intensifierar sin kampanj mot regeringen och Syriza. Nu gäller det en total attack: förolämpningar, hot, lögner, förtalskampanj mot vissa Syriza-personligheter samt försök att aktivt ta initiativet och komma före Tsipras egna uttalanden och beslut.

I synnerhet jagas Panayotis Lafazanis, Nadja Valavani och inte minst Zoe Konstantopoulou. Vilka är de? Lafazanis, ledande person inom Vänsterplattformen, var energi-, miljö- och produktionsministern som bl.a. arbetade fram avtalet med Ryssland om gasledningen och som bestämt motsätter sig privatisering av elverket. Valavani, som tidigare avslöjade oegentligheter inom privatiseringsinstitutionen, vågade som viceminister i Finansdepartementet ta ensidiga åtgärder för att hjälpa de skuldsatta att betala av en del av sina lån. Talmannen Zoe Konstantopoulou, som tappert värnar om konstitutionen och landets självbestämmande, har sett till att två parlamentskommittéer har kunnat arbeta och redan komma till resultat – sanningskommissionen om skulden och kommittén om det tyska krigslånet.

I denna kritiska situation har det tyvärr kommit till ytan, och lämpligt utnyttjats i drevet, problem som har att göra med det faktum att bland de mindre partier och rörelser som nu utgör Syriza så finns det kvar en minoritet ur det tidigare Synaspismos som har rötter i den s.k. eurovänstern och som representerar en bestämt EU-vänlig politisk linje och ideologi. Politiskt sett är denna minoritet Vänsterplattformens raka motpol men har till skillnad från denna nästan ingen förankring i folket. Röster från denna linje har nu börjat uttrycka sig före premiärministern, i avsikt att styra utvecklingen. Bland dem som allt mera ofta åberopas i media finns Dimitris Papadimoulis, vice ordförande i Europaparlamentet, och Nikos Pappas, en av Tsipras närmaste medarbetarna och samordningsminister. ”Alexis Tsipras är den sista person som skulle vilja ha en splittring, men att ständigt rösta nej är inte förenligt med vår gemensamma väg”, sade Pappas lite hotfullt i en intervju som nu citeras flitigt. Tsipras själv har inte uttalat sig än.

Den 22 juli var nästa deadline för att rösta igenom den andra delen av de krav som Grekland måste uppfylla innan förhandlingar om ett nytt stöd kan inledas. Vissa åtgärder som tidigare skulle omfattas av omröstningen har dock nu tagits bort, de som har med pensionssystemet och med beskattningen av bönderna att göra. Uppenbarligen blev man rädd att inte ens hela Nea Demokratia skulle rösta för förslagen som slår mot bönderna. Men andra viktiga krav, bl.a. om att ändra civilprocesslagstiftningen, lades fram för omröstning. Denna gång röstades förslagen igenom med 230 ja, 63 nej och 5 nedlagda röster. Från Syriza blev det 31 nej och 5 blanka. Diskussionen om huruvida regeringen till slut behåller den bestämmande majoriteten har dämpats något. Drevet däremot mot dem som röstat nej och ändå värnar om regeringens och Syrizas sammanhållning trappas upp.

Det är en svår situation, en omöjlig ekvation. Alla är överens om att det bara är en Syriza-regering som kan agera för folket och som kan angripa korruptionen och oligarkins privilegier. Men för att stanna kvar i regeringsställning måste den underkuva sig utpressningen och själv implementera krav som slår mot folket och Grekland som självständig nation.

Innan man ställer frågan om Syriza har misslyckats – och innan man säger att Syriza-ANELregeringen och Tsipras personligen har ”förrått” folkets förhoppningar – måste man tänka på följande.

Syriza har kunnat fungera som en bred folkfront, och det är just på grund av detta som partiet har angripits under hela tiden från alla håll. Regeringen som bildades efter valet den 25 januari har också varit under ständig attack. Denna regering, med alla sina missbedömningar och fel, var tvungen att förhandla på redan tidigare bestämda villkor, medan kapitaltillförseln från ECB från början stryptes och medan bankerna fortsatte att tömmas på kapital. Samtidigt hade landets politiska etablissemang individuella möten med långivarna och saboterade för regeringen. Det blev uppenbart att långivarna från början var inställda på att förödmjuka och till slut fälla regeringen: varje förhandlingsomgång slutade med att, trots regeringens eftergifter, långivarna krävde mer och mer. Det blev också tydligt att inga svar i frågan att övergå till egen valuta var självklara, även för dem som i princip föredrar ett utträde ur eurozonen, i en internationell situation med ett alltmer pressat Ryssland och ett Mellanöstern och ett Nordafrika i upplösning.

Tsipras kapitulation den 13 juli var förstås ett nederlag. Men beslutet att hålla en folkomröstning och resultatet, ett Nej till långivarnas ultimatum och stöd för regeringen, är någonting som kommer att stanna hos folket. Tsipras och hans första regering har också lyckats avslöja för hela världen vilka krafter man kämpar mot, vem som är fienden och vad kampen gäller. Samtidigt har en stor del av befolkningen genom Syriza och genom folkomröstningen radikaliserats.

Även om premiärministern har gått med på att ta igenom parlamentet de preliminära kraven för avtalet så är ingenting slutligt bestämt än.

Inom Syriza är motståndet mot det kommande memorandum väldigt starkt. Därför har alla krafter riktat in sig på att med alla medel fördärva Syriza som folkfront, genom att försöka splittra rörelsen, ställa premiärministern emot dem som motsätter sig ”avtalet”, sprida förvirring och desperation bland folket.

Den 23 juli, dagen efter den andra omröstningen om ”avtalets” krav i parlamentet, hölls den årliga ceremonin till minne av de som fängslades och torterades av militärjuntan 1967-1974. Ceremonin äger rum vid de gamla fängelsebyggnaderna, de torterades museum, bakom Frihetens park vid den flotta avenyn Vasilissis Sofias.

Alexis Tsipras var där och la blommor vid monumentet, där var också talmannen Zoe Konstantopoulou. Och, som hon gör varje år, var Nadja Valavani där – hon var en ung student när hon fängslades, misshandlades och hölls i flera månader i isoleringscell av juntan. Att de tre kramades så hjärtligt och kamratligt var på riktigt. Oavsett farhågor för utvecklingen kände alla som deltog i ceremonin – gamla motståndsmän och juntans offer, en del av dem numera parlamentsledamöter och ministrar, anhöriga, vänner – att detta nyaste Nej är en fortsättning på den gamla kampen för demokratin och landets oberoende. Och att folket kommer att stå emot också denna pågående kupp.

Memi Melissaratou Mattsson