Under regnbågsflaggan och parollerna jämlikhet, lika rättigheter, acceptans och respekt för gays, lesbians, bisexuella, transsexuella och alla medlemmar i samhället ägde Atens 11:e Pridefestival rum i lördags den 13:e juni. Tusentals människor vandrade Stadiogatan fram till Syntagmatorget. Det var folkfest med musik, sång och uppträdanden, och en manifestation mot hat, stigmatisering, diskriminering och våld.
Foto: Annette Rosengren
De senaste månaderna har rapporteringarna om våld och diskriminering mot framför allt transpersoner ökat. Delvis beror ökningen nog på att det finns en grupp nu – Colour Yourth – vars program är att synliggöra och rapportera. Enligt min källa i kollektivägda dagstidningen Efimerida ton Syntagton (ungefär Redaktörernas tidning), pekar övergreppen mot en mer allmänt spridd homo- och transofobi än just Gyllene Gryning, som i fallen med de många brutala överfallen på flyktingar och migranter. De övergreppen har minskat sedan en hel del våld till slut ledde till
Foto: Annette Rosengren
åtal, och inte minst genom den pågående rättegången mot partiledarna. Efimerida ton Syntagton brukar mer än andra tidningar rapportera om flyktingars situation i Grekland, och har också valt att vara ett språkrör för Pridearrangemangen och LGTB-rörelsen. Senare i juni håller Thessaloniki sin fjärde Pridefestival.
Memi Melissaratou-Mattsson rapporterar direkt från Aten om ERT:s nystart
Preminärministern Alexis Tsipras deltog i nystarten av ERT. Foto: Memi Melissaratou-Mattsson
Torsdagen den 11 juni 2015 öppnades ERT, den grekiska radion och televisionen, igen. Den hade stängts med ett blixtsnabbt ministerdekret precis på dagen för två år sedan (Det fria belägrade ERT – en krönika och en hyllning).
Tidigt på morgonen återupptogs sändningarna och på kvällen ordnades fest i trädgården. Det blev konsert, sånger och tal. Det var en fest för att hedra såväl de journalister som de solidariska medborgare som vägrade ge upp och som under två år skötte ERTopen och ET3 i självstyre. En fest för att minnas sommaren 2013 då trädgården fungerade som en knutpunkt för information, kulturen och den politiska och sociala diskussionen, en fest för att bekräfta att kampen för en riktig public service i demokratins och folkets tjänst fortsätter. Trädgården, byggnadens trappor och huvudentrén fylldes återigen av folk. Stämningen nu var annorlunda än sommaren 2013. Bredvid glädjen och bestämdhet fanns det också sorg och oro i luften. En känsla av historisk tyngd hängde över allt och alla. Mitt under festen dök även premiärministern Alexis Tsipras upp, direkt från Bryssel och flygplatsen – inte för att hälsa utan för att delta, förklarade han och underströk: ”Det var inte regeringen som öppnade ERT, det var de anställdas kamp som öppnade ERT”. Det stämmer.
Foto: Memi Melissaratou-Mattsson
ERT har fungerat i nästan en vecka nu och det är lätt att se att det inte är samma ERT som stängdes 2013. Inte allt som avvecklades då har återställts. Inte alla stationer och inte alla funktioner är tillbaka, åtminstone inte än. Många duktiga och allmänt uppskattade medarbetare som i två år kämpade utan lön är nu tillbaka och på nyckelposter. Tillbaka är också en del av dem som hade valt att gå över till NERIT, bolaget som skapades av Samarasregeringen sommaren 2013. Svårigheterna är många och av olika slag. Inifrån berättas det till exempel att en del av den fina tekniska utrustningen har försvunnit eller försummats under de två år som gått. Det är som att NERIT fortsätter spöka. Inte bara den nya logotypen ERT på huvudbyggnadens tak blev till efter att bokstäverna N och I i logotypen NERIT hissades ner, även de nya stadgarna påminner mycket om dem som hade skrivits för NERIT. Det är som en varning åt alla håll: det går fort att avveckla eller svälta ner det offentliga, det är mycket svårt att återskapa det.
Ändå är ERTs öppning en första seger, med en stor symbolisk styrka. Det är också ett steg i rätt riktning för mer balanserad information, när de stora privata telebolagen driver sin skrämselkampanj för att riva upp Syrizas seger och motarbeta regeringens alla försök att hantera en extremt svår situation.
Viktoriatorget i stadsdelen Patissia i Aten har varit en daglig mötesplats och informellt informationscenter för flyktingar från Afghanistan sedan 2010. Innan dess samlades de på Attikitorget i samma stadsdel. Där utsattes de för grovt våld av rasister – läs Gyllene Gryning – och jagades bort. Nu 2015 samlas nästan lika många på Viktoriatorget som under rekordåret 2011.
Med sin lilla befolkning och raserade ekonomi tar Grekland emot nästan lika många nyanlända flyktingar som stora Italien, för 2015 48 tusen till i tisdags 9 maj, 54 tusen för Italien. I genomsnitt anländer 600 människor om dagen i båtar från Turkiets kust.
För Grekland är detta ett gigantiskt problem, men medan den gamla regeringens attityd var att skrämma bort flyktingarna och ignorera att de faktiskt är flyktingar, har den nya regeringen moral och försöker med lokala myndigheter och resurser att hjälpa de nyanlända. Men stödpengarna från EU dröjer oroväckande länge. FN:s flyktingkommissariat i Geneve och Internationella Röda Korset har lovat stöd.
Foto: Annette Rosengren
De nyanlända kommer framför allt från Syrien men också från Eritrea, Afghanistan och andra länder och syns inte lika mycket på Atens gator som för fyra år sedan. Men på Viktoriatorget syns afghanerna. De unga männen på gruppfotografiet utom min vän och tolk i röd tröja, kom till Aten för några dagar sedan. När myndigheterna registrerade dem på Lesvos fick de ett papper om att ha 30 dagar på sig att lämna Grekland. Grips de senare i en poliskontroll fängslas de under 6 månader. Som de flesta afghanska flyktingar som kommer till Europa nu har männen vuxit upp i Iran. Landet accepterar inte längre den afghanska flyktingbefolkningen, som successivt deporteras till Afghanistan, där de möter stora problem. Att tvingas fly är en tragedi i en människas liv. Att plötsligt ta emot många flyktingar kan vara ett gigantiskt problem för ett land.
Flyktingar från Syrien ges prioritet av de grekiska myndigheterna. De får 6 månader på sig att lämna Grekland och fängslas sällan om de inte lyckas. Har de pass och söker asyl får de snabbt flyktingstatus och resehandlingar, som gör att de kan resa vidare till ett annat EU-land. Men ett akut problem vid Atens asylservice nu är att personalen inte räcker till och att köerna är mycket långa. Sedan en tid tillbaka tas nästan inga asylansökningar emot. Sådan var situationen 2011-2012 också. Då sökte man asyl hos polisen, som tog emot ett tiotal ansökningar en dag i veckan. Utanför köade hundratals människor, vissa tider över tusen. Det var bland annat den situationen som gjorde att EU slutade med Dublindeportationerna till Grekland.
EU:s asylpolitik med sin Dublinförordning drabbar länderna i syd och kritiken är omfattande från länder och organisationer. Inte sedan andra världskriget har flyktingarna i Europa varit så många. Att EU lovat omlokalisering av 40.000 nyanlända flyktingar fördelat på två år – 16.000 från Grekland – är nästan som ett skämt när man vet behovet.
Annette Rosengren, författare till boken ”Springa på vatten – Transit Grekland, Om flyktingar och immigranter i EUs utkant” rapporterar från Grekland.
Fyra flyktingar från Syrien har släppts ut det låsta mottagningslägret på Samos för att resa vidare till Aten, september 2014. De vill bara passera Grekland för att söka asyl i ett annat EU-land och de hoppas att så fort som möjligt kunna få sin familjer till sig. Foto: Annette Rosengren
FN:s flyktingkommissariat talar nu återigen om en humanitär kris för flyktingar i Grekland, som man gjorde 2010. För Lesvos talar man om en kaotisk situation. Tills nu, idag, har 48.000 flyktingar anlänt till Grekland under 2015, till Italien 54.000. Nuvarande regeringen försöker ihop med lokala myndigheter och lokalbefolkning göra sitt bästa på öarna utanför Turkiets kust dit de flesta kommer. En liten skara tar sig fortfarande över Evros.
Resurserna saknas och pengarna från EU låter vänta på sig. 2010 och åren efter, och inte minst under Samarasregeringen, pratade man inte om flyktingar utan om illegala migranter och att folk som kom ville ta jobben från grekerna. Lilla Grekland tar nu emot nästan lika många flyktingar, främst från Syrien, via den turkiska kusten, som stora Italien från Libyen. Men i Sverige fokuserar media på Italien eftersom det är på resan Libyen – Italien som så många dör.
Jag har följt flyktingsituationen i Grekland sedan 2011, och ser den väldiga förändringen i attityd som regeringen Tsipras har jämfört med regeringen Samaras. Den här regeringen ser inte flyktingar som fiender, och attityden nu påverkar allmänheten till att förstå varför flyktingarna kommer.
Men resurserna och förmågan att förändra är i praktiken inte stor. Vad öarna förmår är begränsat, och när till exempel regeringen vill stänga de gräsliga förvaringslägren, läs fängelser, för flyktingar och migranter så säger EU: vi har hjälpt till att bygga upp dem så stänger ni vill vi ha tillbaka pengarna! Flyktingarna släpps i alla fall efter 6 månader, inte som under förra regeringen när de var inspärrade på obegränsad tid. Många hade varit där mer än två år när de släpptes.
Den kritiserade inspärrningen i läger fortsätter alltså, och eftersom det inte finns gemensamma regler för hur länge man tillåts stanna kvar i Grekland efter de 6 månaderna, så är risken stor att det efter en tid blir 6 månader igen.
Den nya regeringen har problem på så många områden, men hoppet som kom tillbaka till folket med Syrizas seger lever starkt och människor förstår att regeringen inte har det lätt. Och, som en av juristerna jag talade med häromdagen sa, går det inte så blir det fascismen nästa gång.
I dag går långivarna ännu längre; de kräver politiskt inflytande i låntagarländerna. Folkets suveräna rätt att välja sin regering ger vika för långivarnas intresse att ha med medgörliga regeringar att göra. Det är ingen hemlighet att EU vill byta den nuvarande grekiska regeringen mot den föregående. Vad återstår då av suveräniteten och demokratin?
Om EU vill hjälpa Grekland ska man kräva endast en sak: en rigorös och transparent kamp mot korruptionen, monstret med de många huvudena. Korruptionen kräver en hjälte för att bekämpas. Det är inte en tillfällighet att det blev just Herakles, den störste av alla hjältar, som lyckades döda den lerneiska hydran, korruptionens ursymbol. Nu finns det en vald regering i Grekland som har kraft och vilja att kämpa mot korruptionen, mot alla offentliga och mindre offentliga provisioner, mot alla konton i skatteparadis eller i Schweiz. Man bör hjälpa den regeringen.
Theodor Kallifatides avslutar sin artikeln med kravet att Greklands skulder bör skrivas ner till hanterbara nivåer.
Under den kommande veckan avgörs förmodligen kampen mellan Grekland och EU om hur skuldkrisen ska lösas, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena. En verklig lösning kräver skuldavskrivning som bland andra ekonomen Joseph Stiglitz förordar.
Men sådana förslag har ingen chans mot den helvetesapparat som EU skapat med sin stabilitetspakt. Det är osannolikt att en generös och permanent lösning av Greklandskrisen skulle godkännas av till exempel Finland, skriver Elmbrant.
Vad som än händer i Greklandsfrågan, ska man alltså utgå från att det inte blir en permanent och positiv lösning. Skälet är att sådana lösningar skulle vara ett dödligt hot mot sammanhållningen inom euroblocket. Däri ligger en stor tragedi, avslutar Elmbrant sin artikel i Dagens Arena.
Det skriver Johan Ehrenberg i en ekonomisk och politisk analys av finanskrisen, eurokrisen och den grekiska krisen. Europas politiska liv skakades om när Syriza fick makten för att stoppa förstörelsen och nedskärningarna. Greklands premiärminister Alexis Tsipras har 70 procent av folket bakom sig för att ställa om ekonomi och skapa social trygghet för de som har det svårast. Syriza har samlat krafter inom vänster, gammal socialdemokrati, gröna rörelser och även en borgerlig medelklass som sett sin vardagsekonomi förstöras.
Greklands skuld skapades efter finanskrisen genom att EU och ECB ville rädda de stora privata bankerna från kollaps och då tvingade på Grekland stora lån för att lösa ut tyska och franska banker, skriver Ehrenberg.
Syrizas valseger väckte hopp inom den socialdemokratiska vänstern i Europa att solidarisk politik istället för den nyliberala skulle vara möjlig. Men när Syriza möttes av motstånd från Bryssel blev det tyst inom de socialdemokratiska partierna vars ledande företrädare inte gett den nya regeringen i Grekland något stöd, inte ens de svenska eller danska som inte är med i eurogruppen.
Lördagen den nionde maj arrangerade Café Victor och Kulturhuset Cyklopen en solidaritetskväll för Greklands folk i kulturskolan Raketens lokaler i Björkhagen. Ett femtiotal personer samlades först för att lyssna till albansk/grekiske författaren Nikos Ago som varit tvungen att lämna Grekland efter dödshot från nazistiska Gyllene Gryning och han bor nu i Dalarna. Han berättade om nazistpartiet i Grekland och den politiska kontext som bidragit till dess framväxt.
Därefter talade Kajsa Ekis Ekman om krisen i Grekland och vänsterpartiets Syrizas starka utveckling och seger i valen i januari. Stellan Hermansson talade om hur EU-kommissionen agerar på bankernas sida mot den nya vänsterregeringen. Många av åhörarna deltog i en livlig diskussion efteråt. Nätverket för Greklands ordförande Elisavet Johansson Tziampazis informerade slutligen om vårt solidaritetsarbete och insamlingsbössan gick runt.
Vassili Lekkas med band och Elie Candilas från NFG
Efter mötet följde festen med ännu fler deltagare. God grekisk mat, som tillagats kulturskolans kök, serverades. Nikos Pournaras som är läkare informerade om den allvarliga hälsosituationen i Grekland och om den frivilliga läkarkliniken som får stöd av Nätverkets insamling. Kvällen avslutades med grekisk musik. En fantastisk överraskning var att den kände grekiske sångaren Vassili Lekkas med band kom till festen (dagen efter skulle han uppträda på ABF-huset i Stockholm). Vassili fick upp många att dansa till musiken och njuta av hans sång. Sammanlagt gav mötet och festen ett överskott på 12 253 kronor som snart ska bli mediciner och vacciner till läkarkliniken i Aten.
Årsmöte med tonvikt på skuldavskrivning
Ett tjogotal personer samlades på söndagen den tionde maj i Grekiska Kulturhuset för Nätverkets årsmöte. Det blev mycket konstruktiva diskussioner om hur vi ska kunna utveckla arbetet.
I verksamhetsberättelsen noterades några riktigt bra aktiviteter under året som gått, till exempel solidaritetskonserten med bland andra Mikael Wiehe och Arja Saijonmaa på scen och mer än 800 besökare, demonstrationen mot EU:s åtstramningspolitik mot Grekland med trehundra deltagare utanför riksdagen och mötet på ABF-huset med Alexandra Pascalidou med mer än 150 åhörare.
Glada deltagare på NFGs årsmöte
I Nätverkets program beslutades att lägga till ett sjätte krav: Avskrivning av Greklands skulder. Det är ett krav som också ska drivas mot den svenska regeringen, så att de agerar för detta inom EU. Skulderna, som handlar om att EU täckt de europeiska storbankernas skulder, kommer aldrig att kunna betalas. Och på samma sätt som Tyskland fick sina skulder avskrivna på 1950-talet så borde Grekland få det idag. Inte bara i det grekiska folkets intresse, utan i hela Europas intresse.
I förslagen till verksamhet beslöts att uppmärksamma Greklands nationaldag 28 oktober, troligen med ett större solidaritetsmöte. En föreläsningsserie med konkreta teman ska läggas fram av styrelsen och insamlingsarbetet till läkarklinikerna ska förstärkas. Nätverket ska fortsätta ge ut nyhetsbrevet ”Solidaritet 0030” samt utveckla arbetet med webb-sidan, liksom på facebook och twitter.
Ny styrelse för Nätverket.
På årsmötet omvaldes Elisavet Johansson Tziampazis till ordförande, och stora delar av styrelsen omvaldes också. Där ingår nu Kajsa Ekis Ekman, Eva Jonsson, Stellan Hermansson, Dennis Forsgren och till suppleanter nyvaldes Stina Andrén och Nikos Pournaras.
Det skriver Johan Ehrenberg
