Det var i augusti 2015 när vi med blandade känslor lämnade solidaritetsläkarmottagningen i Elliniko i Aten. Å ena sidan var vi nöjda för att Nätverket för Grekland hade lyckats inhandla och leverera mediciner och vacciner, värda c:a 27000 SEK, för mottagningens patienter. Å andra sidan var vi chockade av antalet personer som var i behov av mottagningens hjälp (c:a 30000 fall på 2,5 år) och den uppenbara frånvaron av det statliga sjukvårdssystemet när de tusentals utförsäkrade patienterna och deras barn hade inte råd att betala för medicinering och/eller vaccinering.
Denna bild och dessa känslor tog vi tillbaka med oss till Sverige och delade de vidare till det svenska samhället. Vi hoppades att Nätverket för Greklands fortsatta stöd till solidaritetsläkarmottagningen i Elliniko skulle hitta flera supportrar. Hoppet blev verklighet på ett oväntat sätt. I maj 2016 arrangerades av Café Victor och Kulturhuset Cyklopen en solidaritetskväll för Greklands folk i kulturskolan Raketens lokaler i Björkhagen. Där var Nätverket för Grekland inbjuden och fick bl.a. beskriva situationen inom den grekiska sjukvården och vilken roll solidaritetsläkarmottagningen i Elliniko har spelat de senaste åren. Deltagarna agerade direkt och 12500 SEK samlades in. Pengarna skulle finansiera en ny kampanj för inköp av mediciner och vacciner till mottagningen. Detta var underlaget och Nätverket för Grekland blev medlet som skapade ett större utrymme för det svenska samhället att uttrycka sin solidaritet med grekiska folket genom att skänka ytterligare 19500 SEK till insamlingen.
Med dessa pengar i bagaget åkte vi i mitten av september för andra året i följd till Aten för att handla mediciner och vacciner. Den här gången förväntade vi oss dock att bevittna en förbättrad situation i jämförelse med året innan. Anledning var att ett vänsterparti hade kommit till makten sedan januari 2015 och de hade lovat att stötta de som inte hade råd att söka hjälp till den statliga sjukvården. Men förväntningen lämnade sin plats till besvikelsen när vi fick höra att inom loppet av ett år har antalet solidaritetsmottagningar i Aten ökat i samband med folkets ökade behov av hjälp. Personalen i Elliniko rapporterade att det inte bara är de utförsäkrade som numera inte har råd att bekosta mediciner till er själva eller till deras barn men även en stor del av de arbetande grekerna som är försäkrade. Gravida kvinnor får själva stå för kontrollutgifter under graviditetsperioden. Detta har lett till att en stor andel av de tusentals arbetslösa unga grekiska kvinnorna får bristfälliga kontroller med följder som högre risk för födelse av barn med genetiska avvikelser. En risk som tyvärr inte är teoretisk men har redan börjat noteras i rapporter som kommer in till mottagningen. Åtstramningar har lett till en sådan dramatisk underfinansiering av sjukvården i sin helhet att även ett flertal offentliga sjukhusen har under året 2015 vänt sig till solidaritetsmottagningen i Elliniko och fått vid flera tillfällen mediciner och annat material till deras patienter.
De 32000 SEK som Nätverket för Grekland lyckades samla in i Sverige och de 6000 SEK som skänktes in av några svenska besökare till Grekland under vår vistelse i Aten gick till mediciner, vacciner, barnmjölk och annat material för solidaritetsmottagning i Elliniko. Personalen där var verkligen tacksamma för insatsen (läs brevet till Nätverket för Grekland) men vår insats kändes för liten i förhållande till mottagningens stora behov och den grekiska sjukvårdens nuvarande skrämmande bild.
Vi lämnade Aten med dessa tankar och en känsla av en självklar plikt; att intensifiera vårt försök att stötta det svårdrabbade grekiska folket. Av denna anledning pågår en ny insamlingskampanj som drivs med hoppet om att de som hittills har möjliggjort våra insatser med deras bidrag och ännu fler, ska fortsätta/börja visa deras solidaritet. Detta inte bara för att hjälpa folk i Grekland som är i behov av hjälp men även för att påminna alla att ett samhälle som prioriterar banker och ekonomiska parametrar framför människor är dömt till elände och har ingen framtid.
TACK till Patrik Olofsson för att spontant ha organiserat en demonstration mot den tyskledda sparpolitiken! Bravo till Ung Vänster Uppsala som åkt hela vägen för demonstrationen.
NFG var inte arrangör men deltog såklart. Med parollerna This Is A Coup och Stöd det grekiska folket som sa nej till åtstramningspolitiken.
Utanför tyska ambassaden, foto Wilson Durán
Kajsa Ekis Ekman talar, foto Wilson Durán
Patrik Olofsson talar, foto Wilson Durán
Flera spontana tal tillkom på plats, bland annat fick vi en historielektion i hur valuta, lån och kolonisering varit tätt sammanbundet i den grekiska historien.
Vi behöver fler som organiserar demonstrationer, vill du gå med i nätverket och ta nya tag till höst, hör av dig!
Memi Melissaratou Mattsson från Nätverket för Grekland befinner sig i Aten och har skickat en rapport om den politiska kampen i Grekland efter folkomröstning och långivarnas ultimatum.
”Tsipras kapitulation den 13 juli var förstås ett nederlag. Men beslutet att hålla en folkomröstning och resultatet, ett Nej till långivarnas ultimatum och stöd för regeringen, är någonting som kommer att stanna hos folket”, skriver Melissaratou Mattsson i denna utförliga artikel.
Den 5 juli svarade det grekiska folket Nej i en folkomröstning om långivarnas då slutgiltiga krav, den 8 juli presenterade premiärminister Tsipras folkets svar i en stormig plenarsession i Europaparlamentet, den 11 juli röstade det grekiska parlamentet fram ett kompromissförslag efter påtryckningar från etablissemanget, den 13 juli tvingades Tsipras ge efter för utpressningen i Eurogruppen med ett förödande avtal. Det finns en allmän känsla av en statskupp som utvecklas vidare. Och många i Grekland minns händelserna en annan juli, 1965, som blev tröskeln till en annan kupp. Men denna gång är det inte militären utan andra krafter som används i kuppen.
Både före och efter den 5 juli har det pågått tydliga försök att kidnappa folkomröstningens mening och vilseleda folket. Diskussionerna i medierna har hela tiden lagts upp som om folkomröstningen inte gällde folkets svar på långivarnas ultimatum inför slutet av det tidigare låneprogrammet, utan att svaret skulle avgöra om Grekland stannar eller inte i Eurozonen och ännu mer ”i Europa”.
KKEs fackförening PAME mot Syntagmatorget 22 juli
Runt denna förvridna frågeställning hade startats via Facebook, redan en tid innan det över huvud taget var bestämt att en folkomröstning skulle hållas, en rad demonstrationer till ”stöd för regeringen” å ena sidan och om att ”vi stannar i Europa” å andra sidan. Det var ett försök att iscensätta något som skulle kunna presenteras för den internationella publiken som inbördes splittring; diskussionen kring betydelsen av folkomröstningen kopplades ihop med bilden av splittring.
När folkomröstningens resultat visade att en stor majoritet av folket – trots mediernas bombardemang och trots den utpressning med stängda banker som ECB åstadkom – sade Nej till långivarnas ultimatum, intensifierades försöken från medierna och det politiska etablissemanget – Nea Demokratia, PASOK, Potami – att förvrida svaret. Under presidenten Pavlopoulos ledning kom partiledarna, utom Gyllene Gryning och KKE, överens om ett kompromissförslag som regeringen skulle presentera för långivarna i de kommande förhandlingarna. Vid den stormiga omröstningen i parlamentet den 11 juli blev det tydligt att en del Syriza-ledamöter, bland dem några ministrar och talmannen Zoe Konstantopoulou, var skeptiska eller rakt av negativa mot det nya förslaget och ville att folkets Nej avspeglades i förhandlingarna. De etablerade Ja-partiernas inställning blev alltmer krävande och aggressiv, deras ledare fortsatte som förut att på egen hand besöka och samtala med europeiska ledare, t.ex. Juncker och Schulz, och man skrek åt Tsipras att inte komma tillbaka utan något avtal. Efter 17 timmars ”behandling” av Tsipras i Eurogruppen (waterboarding kallades det) kom sedan nyheten tidigt på morgonen den 13 juli att man nu hade kommit fram till ett ”avtal”. Det tog ett litet tag innan Tsipras själv kom ut och bekräftade detta.
När han var tillbaka hemma erkände Tsipras att det var ett ”dåligt avtal”, men han underströk också att han, när han hade bestämt sig för att lämna förhandlingarna och var på väg att gå därifrån, ställdes inför hotet om att landet omedelbart skulle sättas i okontrollerad konkurs med kollapsade banker och konfiskering av folkets besparingar. Vilket gjorde att han till slut ansåg att han måste acceptera kraven. Regeringspartnern försvarsministern Panos Kammenos har tydligt framhållit att det inte var Grexit som fick honom att acceptera denna utpressning utan hotet om ett utifrån styrt inbördeskrig.
Långivarnas nya preliminära krav – som syftar till att totalt fördärva Greklands ekonomi och alla hopp om en återhämtning och inte minst upphäva landets suveränitet – skulle röstas igenom i parlamentet i två omgångar med deadlines den 15 och den 22 juli.
Vid omröstningen i parlamentet den 15 juli röstades implementeringen av kraven igenom med 229 ja, 64 nej, 6 blanka – det var 39 Syriza-ledamöter som inte röstade för förslagen. Bland dem som röstade nej fanns ett antal ministrar och viceministrar samt talmannen.
Före omröstningen hade Syrizas centralkommitté tagit ställning med 109 av 210 för nej och för att följa folkomröstningen. Även Syrizas ungdomsförbund ställer sig emot överenskommelsen. Syrizas Vänsterplattform (representerar 35 % av partiet) tog också tydlig ställning emot.
NEJ till gamla och nya memoranda 22 juli
I början verkade det finnas ett slags samförstånd inom Syriza, en balans mellan dem som insisterade på nej och ville följa folkomröstningen och dem som i stället följde premiärministerns linje med hänvisning till att det inte fanns annan utväg. Det verkade som om det kunde fortsätta på detta sätt, en väg som samtidigt avspeglar folkets vilja och långivarnas utpressning. Panayotis Lafazanis och andra som röstade nej förklarade att de motsätter sig detta nya memorandum men att de stödjer regeringen. Tsipras själv framhöll att det inte är i vare sig partiets eller hans egen kultur att kasta ut dem som har en annan åsikt.
Men det politiska och mediala etablissemanget satte omedelbart igång drevet om behovet av en regeringsombildning – med diskussioner dygnet runt i alla kanalerna, artiklar i tidningar, kommentarer, hets i de sociala medierna. Röster från Syrizas mest EU-vänliga linje började stämma in i kampanjen. Tsipras var däremot tyst. Regeringsombildningen annonserades den 17 juli, först efter det att 50 bränder hade brutit ut i Aten och på andra ställen inom loppet av ett par timmar (i skrivande stund har antalet bränder runt om i landet överstigit 150).
Nu har nej-sägarna fått lämna sina poster i regeringen, ombildningen har genomförts. Men drevet bara fortsätter. Nu måste även Syriza som parti rensas från nej-sägarna, sägs det. TV-kanaler och tidningar, kända journalister, bloggare, etablissemangens politiker intensifierar sin kampanj mot regeringen och Syriza. Nu gäller det en total attack: förolämpningar, hot, lögner, förtalskampanj mot vissa Syriza-personligheter samt försök att aktivt ta initiativet och komma före Tsipras egna uttalanden och beslut.
I synnerhet jagas Panayotis Lafazanis, Nadja Valavani och inte minst Zoe Konstantopoulou. Vilka är de? Lafazanis, ledande person inom Vänsterplattformen, var energi-, miljö- och produktionsministern som bl.a. arbetade fram avtalet med Ryssland om gasledningen och som bestämt motsätter sig privatisering av elverket. Valavani, som tidigare avslöjade oegentligheter inom privatiseringsinstitutionen, vågade som viceminister i Finansdepartementet ta ensidiga åtgärder för att hjälpa de skuldsatta att betala av en del av sina lån. Talmannen Zoe Konstantopoulou, som tappert värnar om konstitutionen och landets självbestämmande, har sett till att två parlamentskommittéer har kunnat arbeta och redan komma till resultat – sanningskommissionen om skulden och kommittén om det tyska krigslånet.
I denna kritiska situation har det tyvärr kommit till ytan, och lämpligt utnyttjats i drevet, problem som har att göra med det faktum att bland de mindre partier och rörelser som nu utgör Syriza så finns det kvar en minoritet ur det tidigare Synaspismos som har rötter i den s.k. eurovänstern och som representerar en bestämt EU-vänlig politisk linje och ideologi. Politiskt sett är denna minoritet Vänsterplattformens raka motpol men har till skillnad från denna nästan ingen förankring i folket. Röster från denna linje har nu börjat uttrycka sig före premiärministern, i avsikt att styra utvecklingen. Bland dem som allt mera ofta åberopas i media finns Dimitris Papadimoulis, vice ordförande i Europaparlamentet, och Nikos Pappas, en av Tsipras närmaste medarbetarna och samordningsminister. ”Alexis Tsipras är den sista person som skulle vilja ha en splittring, men att ständigt rösta nej är inte förenligt med vår gemensamma väg”, sade Pappas lite hotfullt i en intervju som nu citeras flitigt. Tsipras själv har inte uttalat sig än.
Den 22 juli var nästa deadline för att rösta igenom den andra delen av de krav som Grekland måste uppfylla innan förhandlingar om ett nytt stöd kan inledas. Vissa åtgärder som tidigare skulle omfattas av omröstningen har dock nu tagits bort, de som har med pensionssystemet och med beskattningen av bönderna att göra. Uppenbarligen blev man rädd att inte ens hela Nea Demokratia skulle rösta för förslagen som slår mot bönderna. Men andra viktiga krav, bl.a. om att ändra civilprocesslagstiftningen, lades fram för omröstning. Denna gång röstades förslagen igenom med 230 ja, 63 nej och 5 nedlagda röster. Från Syriza blev det 31 nej och 5 blanka. Diskussionen om huruvida regeringen till slut behåller den bestämmande majoriteten har dämpats något. Drevet däremot mot dem som röstat nej och ändå värnar om regeringens och Syrizas sammanhållning trappas upp.
Det är en svår situation, en omöjlig ekvation. Alla är överens om att det bara är en Syriza-regering som kan agera för folket och som kan angripa korruptionen och oligarkins privilegier. Men för att stanna kvar i regeringsställning måste den underkuva sig utpressningen och själv implementera krav som slår mot folket och Grekland som självständig nation.
Innan man ställer frågan om Syriza har misslyckats – och innan man säger att Syriza-ANELregeringen och Tsipras personligen har ”förrått” folkets förhoppningar – måste man tänka på följande.
Syriza har kunnat fungera som en bred folkfront, och det är just på grund av detta som partiet har angripits under hela tiden från alla håll. Regeringen som bildades efter valet den 25 januari har också varit under ständig attack. Denna regering, med alla sina missbedömningar och fel, var tvungen att förhandla på redan tidigare bestämda villkor, medan kapitaltillförseln från ECB från början stryptes och medan bankerna fortsatte att tömmas på kapital. Samtidigt hade landets politiska etablissemang individuella möten med långivarna och saboterade för regeringen. Det blev uppenbart att långivarna från början var inställda på att förödmjuka och till slut fälla regeringen: varje förhandlingsomgång slutade med att, trots regeringens eftergifter, långivarna krävde mer och mer. Det blev också tydligt att inga svar i frågan att övergå till egen valuta var självklara, även för dem som i princip föredrar ett utträde ur eurozonen, i en internationell situation med ett alltmer pressat Ryssland och ett Mellanöstern och ett Nordafrika i upplösning.
Tsipras kapitulation den 13 juli var förstås ett nederlag. Men beslutet att hålla en folkomröstning och resultatet, ett Nej till långivarnas ultimatum och stöd för regeringen, är någonting som kommer att stanna hos folket. Tsipras och hans första regering har också lyckats avslöja för hela världen vilka krafter man kämpar mot, vem som är fienden och vad kampen gäller. Samtidigt har en stor del av befolkningen genom Syriza och genom folkomröstningen radikaliserats.
Även om premiärministern har gått med på att ta igenom parlamentet de preliminära kraven för avtalet så är ingenting slutligt bestämt än.
Inom Syriza är motståndet mot det kommande memorandum väldigt starkt. Därför har alla krafter riktat in sig på att med alla medel fördärva Syriza som folkfront, genom att försöka splittra rörelsen, ställa premiärministern emot dem som motsätter sig ”avtalet”, sprida förvirring och desperation bland folket.
Tsipras vid ceremonin den 23 juli
Den 23 juli, dagen efter den andra omröstningen om ”avtalets” krav i parlamentet, hölls den årliga ceremonin till minne av de som fängslades och torterades av militärjuntan 1967-1974. Ceremonin äger rum vid de gamla fängelsebyggnaderna, de torterades museum, bakom Frihetens park vid den flotta avenyn Vasilissis Sofias.
Alexis Tsipras var där och la blommor vid monumentet, där var också talmannen Zoe Konstantopoulou. Och, som hon gör varje år, var Nadja Valavani där – hon var en ung student när hon fängslades, misshandlades och hölls i flera månader i isoleringscell av juntan. Att de tre kramades så hjärtligt och kamratligt var på riktigt. Oavsett farhågor för utvecklingen kände alla som deltog i ceremonin – gamla motståndsmän och juntans offer, en del av dem numera parlamentsledamöter och ministrar, anhöriga, vänner – att detta nyaste Nej är en fortsättning på den gamla kampen för demokratin och landets oberoende. Och att folket kommer att stå emot också denna pågående kupp.
Det är inte helt lätt att orientera sig i det politiska läget i Grekland efter folkomröstningen. Trots att mer än 60 procent röstade nej (mer än 80 procent av ungdomen) till uppgörelsen med Eurogruppen så idkades utpressning mot premiärminister Tsipras som accepterade att ta till parlamentet preliminära villkor för ett nytt lån som är förödande för landet – och i synnerhet förödmjukande för Tsipras och regeringen, vilket också var meningen. Desto viktigare att till fullo förstå situationen i Grekland. Här är två länkar.
BBC har en artikel som ger en grundlig och samtidigt lättillgänglig genomgång av den ekonomiska situationen i Grekland.
Det grekiska parlamentets Sanningskommission (Truth Committee on Public Debt) har sammanställt en rapport under ledning av talman Ms Zoe Konstantopoulou. Länk här till dokumentet i pdf-format.
Vid Europaparlamentets plenarsession den 8 juli 2015 höll premiärminister Tsipras ett öppningsanförande. Efter polemiska och högljudda angrepp från flera parlamentsledamöter som visats i svensk media (bl.a. parlamentsledamöterna Weber och Verhofstadt men också Hökmark) gav Tsipras följande svar. För översättning svarar Memi Melissaratou-Mattsson från NFG.
Foto: Wikimedia Commons, FranciscoDer
Detta möte borde ha hållits för länge sedan. Den debatt vi har i dag handlar nämligen inte bara om Greklands framtid. Det gäller framtiden för Eurozonen. Och det är en diskussion som vi inte bör hålla bakom stängda dörrar. Men det är inte vårt ansvar att det har blivit så.
Under fem månader har förhandlingarna pågått bakom stängda dörrar. Men hur det ska gå framåt – och hur det ska sluta – är i högsta grad politiska frågor. Det visar den givande diskussion som vi har haft i dag, den debatt som vi har fört mellan medlemsstater i Eurozonen – utan konfrontation men med ett politiskt och ideologiskt djup. Och jag respekterar uppriktigt alla åsikter vi har hört, också från dem som har varit högst polemiska i sin retorik.
Jag vill säga att jag instämmer i uppfattningen att Europaparlamentet borde spela en mer aktiv roll. Parlamentet kunde ha gett ett uppdrag till de tre institutionerna, trojkan, i vart fall säkert till kommissionen och Europeiska Centralbanken som ansvarar för finansieringen. I själva verket har trojkans beslut drivits fram av IMF, i stället för den europeiska demokratins högsta institution Europaparlamentet.
Jag vill uppriktigt säga: Om diskussionen och förhandlingarna i denna europeiska sak hade förts bara mellan den grekiska sidan och kommissionen, då skulle en lösning och en överenskommelse ha uppnåtts för länge sedan.
På gott och ont, så har vi förhandlat … var snäll och lyssna på argumenten först innan ni begär ordet och angriper dem, «πάταξονμεν, άκουσονδε» [pátaxon mén, ákouson dé: slå mig gärna men lyssna först]*… vi har varit tvungna att förhandla, den grekiska regeringen å ena sidan med de tre institutionerna å andra sidan – tre olika institutioner som ofta har haft skilda och motstridiga positioner och förslag. Det är hur verkligheten har varit.
Jag vill rakt på sak besvara en del av det som har kommit upp i vår diskussion. Till att börja med verkar det ifrågasättas om den grekiska sidan har lämnat trovärdiga förslag, något som ni kan bedöma själva. Den grekiska sidan har gett förslag – vi lämnade in ett dokument på 47 sidor – som inte innehöll våra egna ståndpunkter utan det som var resultatet av den svåra och krävande förhandlingsprocessen. Men tyvärr vill man framställa det som om den grekiska sidan inte har kommit med några förslag.
Förra måndagen la vi fram ett nytt dokument med trovärdiga förslag, som accepterades som en utgångspunkt för diskussionen av alla de tre institutionerna. Förra måndagen. I dessa förslag åtar vi oss att uppnå de överskottsmål för budgeten som krävs i Eurozonen, eftersom vi erkänner och respekterar att Eurozonen har vissa regler. Men vi vill behålla rätten att bestämma – som en suverän regering – hur vi ska fördela skattebördorna för att uppnå de finansiella mål som krävs.
Jag är övertygad om att varje regering har den suveräna rätten att välja att höja skatterna på vinstgivande företag i stället för att avskaffa bidraget till de lägsta pensionerna, s.k. EKAS, för att på så sätt uppnå budgetkraven.
Om en suverän regering inte får välja andra åtgärder för att uppnå de ställda kraven, så är man inne på en extrem och odemokratisk väg, där de länder som är under ett åtgärdsprogram inte ska hålla några val och där regeringar i stället ska utses, där teknokrater ska utses som tar hand om alla beslut.
Jag vill säga till parlamentet att det är helt rätt, det finns brister i Grekland som måste åtgärdas, som möjligheten till tidig pension. Och vi har därför tagit initiativet, utan att någon har sagt till oss att göra det, att upphäva den möjligheten nu när landet befinner sig i en så svår ekonomisk situation.
Det är nödvändigt med reformer. Och vårt åtagande att nå de finansiella målen – så att vi kan ha överskott och inte underskott – är självklart. Men vi behåller rätten att bestämma hur vi ska fördela bördorna, något som jag vet att vi kommer att lyckas med – och jag är säker på att de flesta av er håller med mig om den saken.
Ärade medlemmar av Europaparlamentet, följande fråga togs upp under dagens diskussion: ”Finns det en hemlig plan för Grekland att lämna Eurozonen?”
Låt mig först konstatera att under förra veckan gjorde en stor majoritet av europeiska politiker och tjänstemän olika uttalanden om att en nej-röst automatiskt skulle innebära att Grekland lämnade euron. Det grekiska folket var alltså medvetet om detta när man röstade, när folket gick till valurnorna. Och trots detta gav folket ett besked som överraskade några. Så mitt ärliga svar är detta. Om jag ville att Grekland skulle lämna euron, skulle jag inte ha sagt vad jag framhöll omedelbart efter det att vallokalerna hade stängt. Jag tolkar resultatet av folkomröstningen inte som ett mandat för att bryta med Europa utan som ett mandat för att stärka oss i förhandlingarna för att ett nå en bättre lösning. En mer trovärdig överenskommelse. En finansiellt hållbar och socialt rättvis överenskommelse. Det är det som är målet. Jag har ingen hemlig agenda. Jag har lagt mina kort på bordet.
Slutligen vill jag ta upp några av kommentarerna, särskilt från dem som var mest retoriska och polemiska, om vår ”oförmåga att besvara våra europeiska partners solidaritet”. Visst – att låna ut pengar är en form av solidaritet. Det är ingen tvekan om det. Men vi vill ha ett hållbart program, just av den anledningen att vi vill betala tillbaka vad vi lånar. Och när vi ber om en skuldnedskrivning, så gör vi det just för att vi vill gottgöra dessa lån och inte konstant begära nya lån för att betala tillbaka på gamla lån.
Och jag vill påminna er, herr Weber, att det starkaste exemplet på solidaritet i modern europeisk historia inträffade 1953 när ert land var skuldsatt och ödelagt efter två världskrig och Europa och de europeiska folken visade en solidaritet utan motstycke vid toppmötet i London. När man bestämde sig för att skriva av 60 procent av Tysklands skulder tillsammans med en tillväxtklausul. Det är den viktigaste stunden av solidaritet i modern europeisk historia.
Jag hörde att min vän Guy Verhofstadt – förra året var vi båda kandidater till ordförandeskapet för kommissionen och vi känner varandra väl och är vänner – undrade: ”Hur ska ni möta dem, med vilka reformer, ni har inte föreslagit några reformer, var har ni gjort?”
Jag vill svara detta. Under dessa fem månader har vi verkligen fått förhandla mer än vi har kunnat regera. Mot bakgrund av den finansiella kvävningen har vi fått prioritera, bekymra oss för, tänka på, hur vi ska klara av att hålla den grekiska ekonomin flytande. Men ändå har vi åstadkommit en hel del, min käre vän Guy.
Det är vi som, efter tre år, tog tag i den ökända Lagardelistan, listan som vissa ministrar i de gamla regeringarna hade gömt längst in i byrålådan.
Och det är vi som har försökt och lyckats fått ställda inför rätta många av dem som smitit från skatten. De tidigare regeringarna gjorde inget av det.
Det är vi som gjorde ett avtal med Schweiz för att få de greker som skickar pengar utomlands att betala skatt.
Det är vi som införde lagstiftning mot triangelhandel. Ingen tidigare regering hade gjort det.
Det är vi som krävde att ägarna till mediabolagen skulle betala skatt. Ingen tidigare regering har gjort det.
Det är vi som stärkte tullkontrollen, för att komma åt smugglingen.
Naturligtvis måste vi – och planerar vi – göra mycket mer. Vi har inte haft så mycket tid än. Och vi ber om ert stöd för att förändra Grekland. Det är vårt gemensamma ansvar att förändra Grekland, och vi kommer att dömas efter hur detta går.
Till sist vill jag säga att vi alla inser att vår diskussion inte bara handlar om ett land. Detta är inte något som rör endast ett land. Det handlar om framtiden för Eurozonen och Europa. Och här står två diametralt skilda uppfattningar om den europeiska integrationen rakt emot varandra. Låt oss alla ta vårt ansvar.
Och jag vill understryka detta: Trots ideologiska skillnader, trots frågor som skiljer oss inom landet, har vi vid denna kritiska tidpunkt för vår nation lyckats förena oss. Igår träffade alla de politiska partierna republikens president, de satt vid samma bord, och vi kom överens om en ram för vår inställning. Utifrån denna tänker vi i morgon ännu en gång lägga fram konkreta förslag på en hållbar och rättvis överenskommelse, reformförslag, trovärdiga reformer.
Men jag vill avsluta med följande.
Många av er har hänvisat till den antika grekiska tragedin. Jag respekterar fullt ut alla regler i EU och Eurozonen. Utan lag kan ingen gå framåt. Men eftersom ni hänvisade till den antika tragedin, vill jag framhålla att en av de viktigaste dramatikerna, Sofokles, i sitt mästerverk Antigone lärde oss en sak. Det kommer tider då det finns en högsta lag som står över även människans lagar – rättvisan.
Och jag tror att nu är det just en sådan tid.
Översättning: Memi Melissaratou-Mattsson
* de ord som, enligt Plutarchos, uttalades av den atenska flottans befälhavare, Themistokles, före sjöslaget vid Salamis 480 f.K. när han argumenterade med sin spartanske kollega Eurysthenes för att det var bättre att stå och kämpa mot perserna där till havs.
300 personer demonstrerade idag på Mynttorget i Stockholm i solidaritet med Greklands folk och mot EU:s åtstramningspolitik.
Maria Malama
Nätverket för Grekland var stolta arrangörer till det stämningsfulla mötet, där sju olika talare med olika bakgrund och politisk hemvist talade om krisen i Grekland och vikten av solidaritet.
Dennis Forsgren
Dennis Forsgren, vice-ordförande i Nätverket för Grekland, inledde med ett tal ( ›› läs som pdf här ) som beskrev krisens djup och hur EU:s åtstramningspolitik förstör samhällsstrukturen.
Vänsterpartiet Syrizas svenska avdelning representerades av Konstantinos Pazarlis. Han talade ( ›› läs som pdf här ) på vägnar av det regeringsbärande partiet, och förklarade folkomröstningens bakgrund och vikten av ett Nej. Konstantinos talade grekiska och talet översattes sedan av Maria Malama.
Tredje talet var en hälsning från den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen, som var bortrest men deltog med en text. Daniel hade sänt Nätverket sin senaste krönika i Sydsvenskan och den lästes upp av Stina Andrén från Nätverket.
Gunnar Westin, vice-ordförande i SEKO-Stockholm, representerade den fackliga rörelsen. Han spontana, icke nedskrivna, tal drog ner stora och långa applåder. Gunnar underströk den betydelse som den grekiska regeringen spelar när den som enda regering inom EU säger nej till EU:s åtstramningspolitik.
Karin Rågsjö
Vänsterpartiet representerades av riksdagsledamoten Karin Rågsjö, som nyligen själv besökt Syriza och mängder av solidaritetsorganisationer i Grekland. I hennes tal ( ›› läs pdf här ) kritiserade hon bl.a. europeisk socialdemokrati för att svika Grekland genom att tillåta att EU kidnappats av marknaden.
Grekiskan Angeliki Vlachou höll ett passionerat tal ( ›› läs pdf här ), både på svenska och grekiska, om vikten av ett Nej i folkomröstningen.
Till sist avslutade Nikos Pournaras, som på Nätverkets vägnar talade om den allvarliga hälsosituationen i krisens Grekland ( ›› läs som pdf här ). Han beskrev också insamlingen till de frivilliga sjukvårdsklinikerna som Nätverket bedriver.
Stellan Hermansson, som höll i mötet ( ›› se tal här ) och presenterade talarna, kunde avslutningsvis konstatera att alla Nätverkets 300 flygblad delats ut på mötet och mycket pengar hade samlats in denna soliga söndag. Han tackade alla talare och deltagare för ett mäktigt och inspirerande möte i solidaritet med Greklands folk.
Insamlingen på torget inbringade 4,567 kronor, dessutom 35 dollar och 40 euro…så det var svenskar, greker och turister som bidrog på många sätt.
”Nu är tiden inne för de ledande europeiska makterna att ta tillfället och ta initiativet att en gång för alla få ett slut på den grekiska skuldkrisen, en kris som också påverkar andra länder i Europa och som hotar själva framtiden för den europeiska integrationen.”
Premiärminister Alexis Tsipras tillkännagav i natt att det blir folkomröstning den 5 juli om Eurogruppens ultimatum. Memi Melissaratou-Mattsson från Nätverket för
Grekland har gjort en översättning av talet.
Under de senaste sex månaderna har den grekiska regeringen utkämpat en strid under kvävande ekonomiska förhållanden som inte kan jämföras med något tidigare, för att genomföra det uppdrag som vi fick från er den 25 januari.
Uppdraget har varit att förhandla med våra partners för att få ett slut på åtstramningsprogrammet, för att välstånd och social rättvisa ska komma tillbaka till vårt land igen. För en hållbar överenskommelse som kan respektera såväl demokratin som de gemensamma europeiska reglerna och som kan leda till att vi till slut kommer ut ur krisen.
Under förhandlingarna blev vi gång på gång ombedda att genomföra den memorandapolitik som de tidigare regeringarna hade undertecknat, trots att det grekiska folket tydligt och klart fördömde denna politik i det senaste valet.
Aldrig någonsin övervägde vi att ge upp – inte för ett ögonblick att svika ert förtroende.
Efter fem månaders tuffa förhandlingar lade dessvärre våra partners fram ett ultimatum på mötet i Eurogruppen i förrgår, ett ultimatum till den grekiska demokratin och det grekiska folket.
Ett ultimatum som står i strid med Europas grundläggande principer och värderingar, med värderingarna i vårt gemensamma europeiska projekt.
Den grekiska regeringen blev ombedd att acceptera ett förslag som skulle lägga omöjliga bördor på det grekiska folkets skuldror, och som skulle underminera den grekiska ekonomin och samhället från att återhämta sig. Inte bara genom att hålla igång osäkerheten utan också genom att ytterligare stegra den sociala ojämlikheten.
Institutionernas förslag inkluderar åtgärder som ytterligare ska avreglera arbetsmarknaden, ytterligare sänka pensionerna och de offentligt anställdas löner – liksom öka skatten på mat, restauranger och turism samtidigt som skattelättnaderna för de grekiska öarna tas bort.
Dessa förslag – som direkt strider mot europeiska regler och den grundläggande rätten till arbete, jämlikhet och värdighet – bevisar att vissa av våra partners och medlemmar i institutionerna inte är intresserade av någon överenskommelse som är hållbar och förmånlig för alla parter, utan i stället bara vill förödmjuka hela det grekiska folket.
Dessa förslag illustrerar framför allt hur IMF insisterar på hårda och bestraffande åtstramningsåtgärder.
Nu är tiden inne för de ledande europeiska makterna att ta tillfället och ta initiativet att en gång för alla få ett slut på den grekiska skuldkrisen, en kris som också påverkar andra länder i Europa och som hotar själva framtiden för den europeiska integrationen.
Grekiska medborgare,
Vi står inför ett historiskt ansvar att säkerställa att det grekiska folkets kamp och uppoffringar inte har varit förgäves, och att stärka demokratin och den nationella suveräniteten. Detta tunga ansvar måste vi bära.
Vårt ansvar är vårt lands framtid.
Ansvaret kräver att vi besvarar detta ultimatum utifrån det grekiska folkets suveräna vilja.
Tidigare i kväll sammankallades den grekiska regeringen och jag föreslog att det ska hålla en folkomröstning så att folket kan bestämma.
Mitt förslag var enhälligt accepterat.
I morgon kommer parlamentet att hålla ett extraordinärt möte för att godkänna regeringens förslag om en folkomröstning nästa söndag den 5 juli. Frågan på röstsedeln kommer att vara om institutionernas förslag ska godtas eller avslås.
Jag har redan informerat den franska presidenten, den tyska kanslern och ordföranden i Europeiska centralbanken om mitt beslut. Vidare ska jag i morgon skriftligen be om en kort förlängning av programmet från EU och institutionerna, så att det grekiska folket får möjlighet att bestämma fritt och utan påtryckningar och utpressning, såsom följer av vårt lands konstitution och den europeiska demokratiska traditionen.
Grekiska medborgare,
Jag uppmanar er att bestämma – suveränt och med den värdighet som den grekiska historien kräver – om vi ska acceptera det utpressarultimatum som begär strikt och förödmjukande åtstramning utan något slut, och utan någon utsikt att någonsin igen stå på våra egna ben, socialt och finansiellt.
Vi ska besvara auktoritära krav och hård åtstramning med demokrati – lugnt men bestämt.
Grekland, där demokratin föddes, ska sända ett demokratiskt budskap som ska genljuda i Europa och resten av världen.
Jag åtar mig personligen att respektera folkomröstningens resultat, oavsett vad detta blir.
Jag är helt övertygad om att ert val kommer att hedra vårt lands historia och sända ett budskap om värdighet ut i världen.
I dessa kritiska tider måste vi alla komma ihåg att Europa är det gemensamma hemmet för alla dess olika folk. Att i Europa är inte vissa ägare medan andra är gäster.
Grekland är, och kommer att förbli, en integrerad del av Europa – och Europa en integrerad del av Grekland.
Men ett Europa utan demokrati kommer att bli ett Europa utan identitet och utan någon färdriktning.
Jag uppmanar er att handla i nationell enighet och med lugn och fattning, och att göra ett värdigt val.
För oss, för framtida generationer, för den grekiska historien. För vårt lands suveränitet och värdighet.
som Nätverket för Grekland lyckades samla in i Sverige och de 6000 SEK som skänktes in av några svenska besökare till Grekland under vår vistelse i Aten gick till mediciner, vacciner, barnmjölk och annat material för solidaritetsmottagning i Elliniko. Personalen där var verkligen tacksamma för insatsen (läs brevet till Nätverket för Grekland) men vår insats kändes för liten i förhållande till mottagningens stora behov och den grekiska sjukvårdens nuvarande skrämmande bild. 
